lite medelålders

Så har man blivit 30 år. Jisses. 27-28 känns lagom, 30 känns... lite medelålders... Men jag känner inte av några större kriser (inte mer än vanligt vill säga). Jag hade nog den för några år sen (eller var det 25-årskrisen??) Eller är man lite ångestladdad till och från - alltså ett konstant tillstånd?

I alla fall. inget buller och bångfirande än så länge (födelsedagen firade jag med en vanlig jobbdag, och på kvällen en picnic med I o D o Milla. Vi cyklade till grannbyn (hemskt jobbigt var det att cykla med en stor mage, jag kände mig som en gammal gubbe). Jobbigt var det oxå pga mina extra kilo, Isak i barnstolen och picnickorgen på styret, dvs ca 30 kg extra (15 för Isak, 11 för mina +-kg och 4 kg mat o dryck...) D däremot hade ju draghjälp av hunden och ingen packning! Rättvist? Knappast! På hemvägen visade det sig dock att det dessutom varit duktigt uppför, hem rullade vi ifrån make och hund lätt som en plätt!

På lördag blir det dock lite mer buller o bång, i alla fall en liten trädgårdsfest hemma! Inga större märkvärdigheter men det hela faller på att vi har vädrets makter med oss... annars vet jag inte riktigt vad vi gör... (håll alla era tummar för mig!)

Nu ska jag in på internetbanken... Jag lyckades blockera min dosa förra veckan... klantigt jag vet. Men det är ändå det lilla i förhållande till att jag dagen efter skulle till banken o fixa till problemet. Inte jättesmart att gå till banken en löningsdag, inte heller när denna infaller en fredag. Efter en halvtimme med alla käcka försök att hålla Isak på gott humör och inom synhåll är det min tur. Med dosan i högsta hugg går jag fram till en strikt 60-årig bankman (ni vet den där lite magra typen som inte vet vart leksakerna står när jag frågar om dem (för att slippa föra ett springande samtal). I alla fall rotar jag efter plånboken så jag kan identifiera mig (man brukar få rota en god stund innan man hittar det man ska i min handväska) En kall hand griper om min strupe (bildligt talat, det är inte bankmannen som är psykopat) när jag dessutom konstaterar att handväskan är lite lättare än vanligt. Och jag erinrar mig plånboken liggande hemma på köksbänken... Jag känner inte att den grå mannen är rätt person att ta en argumentation med (han suckar redan över att behöva betjäna småbarnsföräldrar, lite härjad, osminkad och utan pli på sitt barn), och jag ser ingen annan på banken som jag känner. Alltså är det bara att traska därifrån med outrättat ärende. Och jag som skulle storhandlat dessutom. Arg blir man förstås! Isak också när vi kommer hem och jag bara springer in efter plånboken. Han ville gå till "det gula huset" Det får bli en päronmuta och sedan kvantum! Är det åldern som tar ut sin rätt? Eller gravidsymtom. Eller är det helt enkelt jag...

Hej så länge!