måndag, januari 10, 2011

2,5

Gustav är 2,5 år snart. Jag har den senaste tiden blivit väldigt provocerad av den lille odågan utan att egentligen göra kopplingen till ålder. Men nu inser jag att Isak vid den här åldern gjorde mig vansinnig många gånger om dagen. Jag får lätt intrycket av att Isak alltid har varit lugn och relativt lätt att tala tillrätta men så var det förstås inte alltid. Jag minns hösten efter Gustavs födelse. Gustav sov dåligt, bajsade och kräktes mycket och Isak trotsade. Han var ju 15-timmarsbarn och det var kaos varje gång jag skulle hämta honom från dagis. Och varje gång han skulle klä på sig och varje gång han skulle plocka upp något han rivit ner. Jag minns att jag inledde min karriär som mutande förälder då... Ett paket kex i bilen gjorde att jag vid vissa tillfällen slapp bära en fullkomligt vansinnig och sprattlande pojke över hela skolgården.

I alla fall är Gustav nu 2,5. Än inga vredesutbrott men trotset har yttrat sig så här de senaste dagarna: Gustav slänger allt på golvet, pussel, isaks teckningar, välter omkull backar med leksaksdjuren (och de är några stycken). Och när jag säger att han ska plocka upp skrattar han och springer därifrån (ställer sig på andra sidan bordet och väntar på att jag ska springa åt ett håll) När jag fått tag i honom försöker jag få honom att plocka upp, vilket han vägrar, jag sätter honom på en stol eller i soffan och säger åt honom att sitta kvar (lite supernanny jag vet, och det känns inte jättebra men vad gör man????). Sedan gäller det att passa så han inte smiter därifrån. Efter en ganska kort stund (0,5 minut) säger jag åt honom att han måste plocka upp när han rivit ner. Då säger han skamset: okej, jag ska försöka. Sedan får man stå bredvid honom medan han plockar upp, det kan bli fler rundor på stolen och fler jakter runt bordet innan det är klart (om inte telefonen ringer eller nåt annat för då är det ogjort igen), När allt är upplockat dröjer det till jag vänder ryggen till tills jag hör hur nästa sak rivs ner... Det tär på tålamodet kan jag säga. Ibland orkar jag inte och då "hör" jag inte, men jag har insett att det inte är nåt jag kan strunta i. Som sagt, han är 2,5!

4 kommentarer:

Anonym sa...

det kan oxå kallas utvecklling. o DET GÅR ÖVER.
man får nog lite "välja striderna"- lätt o säja när man inte har dom inpå sej hela dagarna o inte längre har uppfostringsansvar:)

dom är så goa så.
o många skratt blir det.

gör som emils mamma- skriv upp- sen kan du visa honom när han är kommunalråd.
han är en härlig kille!

Hanna sa...

Haha, "okej, jag ska försöka". Det är troligen inte alltid så roligt att ha hand om små pojkar, men de är ändå väldigt goa. Kanske kan en till dinosaurie komma på besök i helgen?

Emma sa...

Alla dinosaurier är välkomna!

Maria Lindekull sa...

Tänk att vi nu har varsin trotsig lillkille hemma! H har visserligen alltid haft temprament men nu kommer även "slänga iväg det jag har i handen"-, "lägga mig ner på golvet och skrika/gråta"- , slå den som är "dum"- (dvs V eller mamma)utbrotten. Inte alltid att mitt tålamod räcker till för det men så är det ju. Och visst är de söta när de sover...
Kramar från Norrahammar dit alla dinosaurier med är välkomna!